Minna Kangasmaa | Annelie Wallin
ID:I galleri, Stockholm, Sverige
3.–19.10.2025
Growing Landscapes kan tolkas på minst två sätt. Det första sättet är att tolka det som att det är landskapet som är meningens subjekt och att landskapet utför sitt eget växande. En passande översättning för utställningens titel skulle då kanske vara något i stil med ”Växande Landskap”. Landskapet är det som förser livet med det som livet behöver, till exempel vatten och näringsrik jord. Men utöver landskapets traditionellt moderliga attribut så innebär landskapet också en samling fundamentala gränser och trösklar som i samverkan definierar de existentiella villkoren för de organismer som lever där. Dessa varierar såklart beroende på hur det specifika landskapet är beskaffat men till exempel så skulle en gran snabbt vissna i öknen och en kaktus skulle inte må så bra i ett bergigt vinterlandskap. Landskapet uppträder, när det antar subjekt form, dels som livgivare och dels som lagstiftare.
En annan tolkning av Growing Landscapes är att se landskapet som ett objekt som via handlingarna av ett förutsatt subjekt, som inte uppträder i texten, växer fram i enlighet med dennes intention. En passande översättning skulle då kanske vara något i stil med ”Att odla landskap”. Vem är subjektet som har privilegiet att bestämma landskapets utformning? Historiskt går det inte att entydigt bestämma ett sådant subjekt. Individuella organismer och enskilda arters påverkan har inte varit större än andras, som i sin tur påverkats av landskapet. Detta belyser svårigheten i att, enligt den föregående tolkningen, dra en skiljelinje mellan landskapet och dess invånare, att göra den ena passiv och den andra aktiv. Dyngbaggen och dyngan som den rullar borde kanske snarare ses som en helhet än två skilda och oberoende enheter, en process där dyngbaggen och landskapet skapas och blir till via en ömsesidig påverkan. Till exempel tror man att det var olika typer av alger som över miljoner år syresatte atmosfären vilket i sin tur möjliggjorde utvecklingen av nya livsformer, som i sin tur satte sina egna spår i miljön, osv, osv. Snarare än att vara något fixt visar sig Landskapet vara en dynamisk rörelse som uttömmer och på nytt uppbringar sina egna impulser. Att förändra sin miljö, att odla landskap, är således i förlängningen att förändra sig själv. Vad innebär det för oss och det vi kallar moderniteten?
Text: Arvid Bergman
Gråzon
"I utställningen visas min installation Gråområdet. Det är ett platsspecifikt konstverk som skapades ”in situ” i gallerirummet. Materialet är obränd lera.
Grey Area är ett processverk som jag påbörjade 2018 i Helsingfors. Jag började skapa verket med att trycka våt, mjuk lera med händerna direkt på utställningsrummets strukturer, i skärningen mellan två ytor. Under utställningen torkade leran, sprack och förändrade verket på sitt eget sätt. När utställningen var slut samlade jag ihop all torkad lera och sparade den. I nästa utställning satte jag samman lerskärvorna i ett nytt rum, baserat på minnet av hur de hade varit i det föregående.
Sedan dess har jag fortsatt verket i andra utställningar genom att trycka mer våt lera med händerna på väggar, i hörn eller i skarven mellan golv och vägg – ställen där leran kan ha torkat, fallit ner och lagt sig på ett nytt sätt. Efter varje utställning har jag åter samlat ihop den hårda leran, och i nästa utställning satt samman den tillsammans med de tidigare fragmenten till ett nytt platsspecifikt verk på utställningsgolvet. Jag märker inte fragmenten på något sätt, men minns ganska väl var och hur jag tryckte den mjuka leran i form.
Varje gång uppstår verket på nytt när jag på plats sätter samman de torkade fragmenten. Att flytta det bryter sönder det, likaså transporten av leran från plats till plats. Med tiden smulas leran sönder i allt mindre bitar och förvandlas så småningom till stoft."